Buddhismen i ett nötskal:

Dharmas fyra sigill

av

Dzongsar Khyentse Rinpoche

Buddhismen karakteriseras av fyra egenskaper, eller "sigill". Om man kan hitta de här fyra sigillen i en metod, andlig väg eller filosofi, då kan man säga att det är Buddhas väg, eller Dharma.

Människor frågar mig ofta: "Kortfattat, vad är buddhismen?" Eller så frågar de, "Vad är buddhismens synsätt eller filosofi?"

I väst verkar det tyvärr vara så att buddhismen har hamnat på religionsavdelningen, eller till och med på självhjälpsavdelningen, och den finns definitivt på den trendiga meditationsavdelningen. Jag skulle vilja utmana den den populära definitionen av buddhistisk meditation.

Många människor tror att meditation har någonting att göra med avslappning, som att titta på solen som går ner och vågorna som sköljer upp på stranden. Sköna fraser som att "slappna av" och "vara avspänd" hörs ofta. Från ett buddhistiskt perspektiv är meditation en aning mer än så.

Först av allt tror jag det är lämpligt att beskriva det rätta sammanhanget för "buddhistisk meditation". Här pratar vi om synsätt, meditation och handling. Sammantaget utgör de tre ett sätt att förstå den buddhistiska vägen. Även om vi inte använder sådana uttryck i vardagligt tal, så inser vi, om vi tänker efter lite, att vi alltid agerar i enlighet med en specifik följd av synsätt, meditation och handling. Om vi till till exempel vill köpa en bil, så väljer vi den vi tycker är bäst, säkrast och mest tillförlitlig. Så "synsättet", i det här fallet är föreställningen att bilen är en bra bil. "Meditationen" är begrundandet och att vänja oss vid idén, och "handlingen" är att vi faktiskt köper bilen och kör med den och använder den. Den här processen är inte nödvändigtvis särkilt buddhistisk. Det är något vi ägnar oss hela tiden. Man behöver inte kalla det för synsätt, meditation och handling. Man kan tänka på det som "uppfattning", "att vänja sig", och "att skaffa sig".

Så vad är det för synsätt som buddhister försöker vänja sig vid? Buddhismen utmärker sig med fyra egenskaper, eller "sigill". Faktum är att om de fyra sigillen finns i en väg, eller filosofi så spelar det ingen roll om man kallar den buddhistisk eller inte. Man kan kalla den vad man vill. Orden "buddhist" eller "buddhistisk" är oviktiga. Poängen är att om den här vägen innehåller dessa fyra sigill, så kan vi se den som Buddhas väg.

Därför kallas dessa fyra egenskaper för "Dharmas fyra sigill". De är

Alla sammansatta ting är obeständiga.

Alla känslor är smärtsamma. Det här är något som bara buddister skulle säga. Många religioner dyrkar känslor som kärlek med fest och sång. Buddhister tänker "Allt det här är bara lidande".

Alla fenomen är tomma, de saknar inneboende existens. Det här är egentligen buddhismens främsta synsätt. De andra tre baseras på detta tredje sigill.

Det fjärde sigillet är att nirvana är bortom alla ytterligheter.

Utan de här fyra sigillen skulle buddhismen vara teistiska religiösa dogmer, och hela dess syfte skulle förloras. Å andra sidan skulle du kunna träffa en surfare som ger dig förklaringar om hur du skall sitta på en strand och titta på solnedgången, och om vad han sade innehöll de här fyra sigillen, så skulle det vara Buddhism. Kanhända skulle inte tibetaner, kineser eller japaner gilla det - men undervisningen måste inte vara i "traditionell form". De fyra sigillen hänger alla tätt samman, som du kommer att se.

Det första sigillet: Alla sammansatta ting är obeständiga.

Alla fenomen vi kan tänka på är sammansatta, och därför obeständiga. Vissa aspekter av obeständighet, som till exempel det föränderliga vädret, kan vi lätt inse och acceptera. Med det finns andra lika uppenbara saker som vi inte accepterar.

Vår kropp, till exempel, är tydligt obeständig och åldras varje dag, och trots det vill vi inte acceptera det. Vissa populära tidningar som riktar sig till de unga och de vackra slår mynt av den attityden. I termer av synsätt, meditation och handling så kan deras läsare tänkas ha ett synsätt - att tänka att de inte skall bli äldre eller att de på något sätt skall undkomma processen att åldras. De begrundar detta beständighetens synsätt, och deras efterföljande handlingar är att gå till träningslokaler, genomgå plastikkirurgi och en mängd annat krångel.

Upplysta varelser skulle se på det som löjligt, och som baserat på ett felaktigt synsätt. När det gäller alla dessa aspekter av obeständighet, som att åldras och dö, att vädret ändrar sig och så vidare, så har buddhister en mening som sammanfattar det, nämligen det första sigillet: "fenomen är obeständiga, eftersom de är sammansatta". All som är sammansatt kommer, förr eller senare, att falla isär.

När vi säger "sammansatt" så inkluderar det rumsliga dimensioner såväl som tiden. Tiden är sammansatt och därför obeständig. Utan förfluten tid eller framtid skulle det inte finnas något nu. Om det nuvarande ögonblicket vore beständigt skulle det inte finnas någon framtid, eftersom nuet ständig skulle vara närvarande. Allt man gör, som till exempel att plantera en blomma eller sjunga en sång har en början, en mitten och ett slut. Om en sång saknade början, mitten eller slut, så skulle man inte kunna sjunga några sånger, eller hur? Det betyder att sjungandet av en sång är något sammansatt.

"Okej, än sen då?", kan vi ju fråga oss. "Varför skall vi bekymra oss om det? Vad spelar det för roll? Den har en början, en mitt och ett slut. Än sen?" Det är inte det att buddhister är särskilt bekymrade om början, mitt och slut; det är inte problemet. Problemet uppstår då något är sammansatt och obeständigt, så som det är med världsliga och materiella ting, det är då vi får osäkerhet och lidande."

En del personer tycker att buddhister är pessimistiska som alltid pratar om död, obeständighet och åldrande. Men det är inte nödvändigtvis sant att det är så. Obeständighet är en lättnad. Jag har ingen BMW idag, men det är tack vare att det faktumet är obeständigt som jag skulle kunna ha en i morgon. Utan obeständighet skulle jag sitta där utan att äga en BMW, och jag skulle aldrig kunna få en heller. Jag skulle kunna vara allvarligt deprimerad idag, och tack vare obeständighet skulle jag kunna må fantastiskt i morgon. Så obeständighet är inte nödvändigtvis dåliga nyheter, det beror på hur man ser på det. Även om din BMW blir repad av en vandal idag, eller om din bästa vän sviker dig, så behöver du inte oroa sig så mycket om du har synsättet att allt är obeständigt.

Självbedrägeri uppkommer när vi inte erkänner att allting sammansatt är obeständigt. När vi däremot inser den sanningen, verkligen på djupet förstår den, och inte bara intellektuellt, då kallar vi det befrielse: befrielse från den ensidiga, trångsynta tron på beständighet. Oavsett om du gillar det eller inte, så är allting sammansatt, även vägen, den vördade buddhistiska vägen. Den har en början, en mitt och den har ett slut.

När du förstår att "allting sammansatt är obeständigt", så är du beredd att uppleva och acceptera förluster. Eftersom allting är obeständigt så är det bara vad man kan förvänta sig.

Det andra sigillet: Alla känslor är smärtsamma.

Det tibetanska ordet för känsla i det här sammanhanget är zagche, som betyder "nedsmutsad", eller "befläckad", i den bemärkelse att den är genomsyrad av förvirring eller dualism.

Vissa känslor, som aggressivitet och svartsjuka, ser vi automatiskt som smärtsamma. Men hur är det med sköna, lätta och underbara känslor som kärlek och tillgivenhet, vänlighet och hängivenhet? Dem tänker vi inte på som smärtsamma. Men likafullt innebär de en dualism, och det betyder att i slutänden är de också en källa till smärta.

Det dualistiska sinnet omfattar nästan varenda tanke vi har. Varför är det smärtsamt? Därför att det misstar sig. Varje dualistiskt sinne är ett sinne som misstar sig, ett sinne som inte förstår sakers sanna natur. Så hur skall vi se på dualism? Det handlar om subjekt och objekt: vi själva å ena sidan, och vår upplevelse å andra sidan. Denna form av dualistisk perception misstar sig, som vi lätt kan se i fallet då olika personer uppfattar samma objekt på olika sätt. En man kan se en kvinna som vacker, och det är hans sanning. Men om det vore någon sorts absolut, oberoende sanning så måste ju även alla andra också se henne som vacker. Det är uppenbart att det här inte är en sanning som är oberoende av allting annat. Den beror på ditt sinne. Den är din egen projektion.

Det dualistiska sinnet skapar massor av förväntningar - massor av hopp, massor av rädsla. Där det finns ett dualistiskt sinne, där finner vi hopp och rädsla. Hopp är perfekt, systematisk smärta. Vi brukar inte se på hopp som smärtsamt, men i verkligheten är det en stor smärta. Att rädsla innebär smärta behöver vi inte förklara.

Buddha sa, "Förstå lidandet". Det är den första ädla sanningen. Många av oss misstar oss på smärta och njutning - den njutning vi upplever nu är själva orsaken till den smärta vi kommer att uppleva förr eller senare. Ett annat buddhistiskt sätt att förklara det här är att säga att när stor smärta blir mindre, då kallar vi det för njutning. Det är vad vi kallar lycka.

Dessutom är det så att känslor inte har någon form av inneboende verklig existens. När en törstig person ser en hägring med vatten så upplever de en känsla av lättnad: "Underbart, därborta finns det vatten!" Men när de närmar sig försvinner hägringen. Det är en viktig aspekt av känslor: känslor är något som saknar oberoende existens.

Det här är anledningen till att buddhister drar slutsatsen att alla känslor är smärtsamma. Det är för att de är obeständiga och dualistiska som de är otillförlitliga och alltid följs av hopp och rädslor. Men till syvende och sist har de inte, och har aldrig haft, någon inneboende existens, så på ett sätt är de inte så mycket att ha. Allt vi skapar genom våra känslor är sist och slutligen fullständigt meningslöst och smärtsamt. Det är därför buddhister utövar shamatha- och vipashyanameditation - det hjälper en att lossa känslornas grepp om oss, och om de fixeringar vi har på grund av dem.

Fråga: Är medkänsla en känsla?

Folk som vi har en dualistisk form av medkänsla, medan en Buddhas medkänsla inte involverar subjekt och objekt. Så från en Buddhas perspektiv kan medkänsla aldrig inkludera subjekt och objekt. Det är vad som kallas mahakaruna - stor medkänsla.

Fråga: Jag har svårt att acceptera att alla känslor är smärtsamma

Okej, om du vill ha ett mer filosofiskt uttryck kan du släppa ordet "känsla" och helt enkelt säga att "allt dualistiskt är smärtsamt". Men jag gillar att använda ordet "känsla" eftersom det provocerar oss.

Fråga: Är inte lidande obeständigt?

Visst! Om du vet det, då har du inga problem. Det är för att vi inte vet det som vi anstränger oss så mycket för att lösa våra problem. Och det är det näst största problemet vi har - att vi försöker lösa våra problem.

Det tredje sigillet: Alla fenomen är tomma - de saknar inneboende existens.

När vi säger "alla", då menar vi allt, inklusive Buddha, upplysning och vägen dit. Buddhister definierar ett fenomen som någonting som har egenskaper, och ett objekt som det som upplevs av ett subjekt. Att hålla fast vid idén att ett objekt är någonting externt är okunnighet, och det är det som hindrar oss från att se objektets sanning.

Ett fenomens sanning kallas shunyata, tomhet, som innebär att fenomenet saknar en verkligt existerande kärna, eller natur. När en missledd person ser något, då tolkas objektet som någonting som verkligen existerar. Men som du kan se så är det subjektet som, på grund av missledda antaganden, tillskriver objektet dess existens. Ett sådant antagande baseras på de omständigheter som gör att ett objekt verkar vara sant - men i själva verket är det inte det objektet är. Det är som när vi ser en hägring: det finns inget verkligt existerande objekt där, även om det ser så ut. Med tomhet menade Buddha att saker inte existerar på det sättet som vi felaktigt tror att de gör, och att de verkligen är tomma på denna falskt tillskrivna existens.

Det är för att de tror på sådant som egentligen bara är förvirrade projektioner som kännande varelser lider. Det var för att ge ett botemedel mot det som Buddha undervisade Dharma. Så, enkelt uttryck är det det vi menar när vi pratar om tomhet. Vi menar att såsom saker verkar vara, är inte hur de egentligen är. Som jag sa tidigare när jag talade om känslor, så kan du se en hägring och tro att den är verklig, men när du närmar dig så försvinner hägringen, oavsett hur verklig den verkade vara till en början.

Ibland refererar man till tomhet som dharmakaya, och i ett annat sammanhang skulle vi kunna säga att dharmakaya är beständig, oföränderlig, genomtränger allt och mängder av andra vackra poetiska ord. Det är mystiska uttryck som hör till vägen, men för närvarande är vi vid basen, och försöker få en intellektuell förståelse. På vägen kan de hända att vi avbildar Buddha Vajradhara som en symbol för dharmakaya, eller tomhet, men från en akademisk synvinkel är det ett misstag att ens tänka tanken att man skulle kunna måla av dharmakaya.

Buddha undervisade tre olika infallsvinklar vid tre olika tillfällen. De brukar kallas de tre tillfällena då Dharmas hjul sattes i rörelse, men de kan sammanfattas i en enda fras: "Sinnet; det finns inget sinne; sinnet är klarhet(eng. luminosity, tib. gsal ba) ."

Den första, "Sinnet", refererar till den första uppsättningen undervisningar där Buddha lärde ut att det finns ett "sinne". Det gjorde han för att avfärda det nihilistiska synsättet att det inte finns någon himmel, inget helvete och ingen orsak och verkan. När Buddha sedan sade "det finns inget sinne", så menade han att sinnet bara var ett begrepp, och att det inte finns något sådant som ett verkligt existerande sinne. När han slutligen sa att "sinnet är klarhet" så refererade han till buddhanaturen, den ursprungligt existerande visdomen som är helt fri från förvirring.

Den store kommentatorn Nagarjuna sa att syftet med att sätta Dharmas hjul i rörelse första gången var för att bli av med omoral. Var kommer omoral ifrån? Den kommer från att man antingen är eternalist eller nihilist. Så för att sätta stopp för omoraliska handligar gav Buddha den första undervsiningen. När Dharmas hjul sattes i rörelse för andra gången, då Buddha talade om tomhet, var det för att rensa bort klängande vi ett "sant existerande jag" och vid "sant existerande fenomen". Slutligen, gavs den tredje undervisningen för att göra sig kvitt alla synsätt, inklusive synsättet om "icke-jaget". Buddhas tre uppsättningar av undervsning försökte inte introducera något nytt, deras syfte var enbart att rensa bort förvirring.

Som buddhister tränar vi vår medkänsla men om vi inte förstår detta tredje sigill - att alla fenomen är tomma - så kan vår medkänsla slå fel. Om du klänger vid resultatet av medkänslan när du försöker lösa ett problem, så är det inte säkert att du lägger märke till att din föreställning om en lösning helt bygger på din egen personliga tolkning. Därmed riskerar du att bli ett offer för hopp och rädsla, och som ett resultat av detta bli besviken. Du börjar med att bli en "god mahayanautövare" som några enstaka gånger försöker hjälpa kännande varelser. Men om du inte har förståelse för det här tredje sigillet kommer du att bli uttröttad och sluta försöka hjälpa kännande varelser.

Det finns ett annat problem som uppkommer när man inte förstår tomhet. Det uppstår hos ytliga buddhister, men även hos gamla slitna och förhärdade buddhister. På något sätt är det så i buddhistiska kretsar, att om du inte accepterar tomhet, så betraktas du inte som cool. Så vi låtsas förstå tomhet, och vi låtsas meditera på tomhet. Men om vi inte har en korrekt förståelse så kan det uppstå en dålig bieffekt. Vi kanske säger, "Ah, allt är tomhet. Jag kan göra vad jag vill". Så därför struntar vi i och bryter mot karmas små detaljer och tar inte ansvar för våra handlingar. Vi blir "oeleganta" och på köpet avskräcker vi andra. Hans Helighet Dalai Lama talar ofta om det här misstaget att inte förstå tomhet. En korrekt förståelse av tomhet hjälper oss att se hur allt hänger samman och hur vi är ansvariga för vår omvärld.

Det finns miljontals sidor att läsa i det här ämnet. Bara Nagarjuna själv skrev fem kommentartexter som huvudsakligen avhandlar det här, och sedan har vi kommentarstexterna av hans efterföljare. Det finns oändliga mängder undervisning som förklarar det här synsättet. I Mahayanatempel och kloster reciterar folk Hjärtsutran, Prajnaparamita - som också är en undervsining om detta tredje sigill.

Filosofier eller religioner kan säga saker som "alla ting är en illusion, världen är maya, en illusion", men oftast undantar man då en eller två saker som betraktas som om de har verklig existens: Gud, kosmisk energi eller vad man nu kan tänka sig. Allting i samsara och nirvana - från Buddhas huvud till en bit bröd - allt är tomhet. Det finns ingenting som inte är inkluderat i den absoluta sanningen.

Fråga: Om vi själva är dualistiska, kan vi då någonsin förstå tomhet, som ju är något som är bortom beskrivning?

Buddhister är väldigt undanglidande. Du har rätt. Man kan aldrig prata om absolut tomhet, men man kan prata om en "bild" av tomhet - någonting man kan utvärdera och kontemplera så att man till slut kan komma till den verkliga tomheten. Då kanske du svarar, "Ah, det där är bara för enkelt. Vilket skitsnack!". Men som svar på det säger buddhisterna, "Jag beklagar, men det är så allting fungerar". Om du behöver träffa någon du aldrig mött tidigare så kan jag beskriva honom för dig, eller visa ett foto av honom. Och med hjälp av bilden på fotot kan du söka rätt på den verkliga personen.

Om vi pratar från ett absolut perspektiv så är vägen helt irrationell, men från ett relativt perspektiv är den väldigt rationell eftersom den använder sig av relativa konventioner som finns i vår värld. När jag pratar om tomhet så handlar allt jag säger om den här "bilden" av tomhet. Jag kan inte visa dig verklig tomhet, men jag kan berätta för dig varför saker inte har någon inneboende existens.

Fråga: I buddhismen finns det så mycket ikonografi att man skulle kunna tro att det är bilderna som är föremål för meditationen, eller att de är föremål som man skall dyrka. Men från det du undervisar låter det som om jag skall förstå att allt det saknar existens.

När du går in i ett tempel så kommer du att se många vackra statyer, färger och symboler. De är viktiga för vägen. De hör alla till den kategori vi kallar "bild-visdom", "bild-tomhet". Men det är viktigt att förstå när vi följer vägen och tillämpar dess metoder, att vägen själv ytterst är en illusion. Egentligen är det först då som vi verkligen kan uppskatta den på rätt sätt.

Det fjärde sigillet: Nirvana är bortom alla ytterligheter.

Nu när jag har förklarat tomhet, så känns det som om jag redan har avhandlat det fjärde sigillet, "Nirvana är bortom alla ytterligheter". Men kortfattat bara, detta sista sigill är också något unikt buddhistisk. I många filosofier eller religioner är det slutgiltiga målet någonting man kan hålla sig i och behålla. Det slutgiltiga målet är det enda som verkligen existerar. Men nirvana är inte skapat, så det är ingenting som man kan hålla fast vid. Vi refererar till det som att vara "bortom alla ytterligheter".

På något sätt tänker vi att vi kan ta oss någonstans där vi kommer att ha en bättre soffa, ett bättre duschsystem, bättre avlopssystem, ett nirvana där man inte ens behöver ha en fjärrkontroll, där du kan få allt bara genom att tänka på det. Men som jag sa tidigare är det inte så att vi lägger till någonting nytt som inte fanns där tidigare. Nirvana uppnås när vi plockar bort allting som var konstgjort och fördunklande.

Det spelar ingen roll om du är munk eller nunna och har avsagt dig världsligt liv eller om du är en yogin som praktiserar djupsinniga tantriska metoder. Om du när du försöker överge och transformera klängande vid dina egna upplevelse inte förstår de här fyra sigillen, så kommer du att betrakta det som uppstår i ditt sinne som manifestationer av något ont, djävulskt och dåligt. Om du gör det, så är du långt från sanningen. Och hela poängen med buddhismen är att förstå sanningen. Om det fanns något sant bestående i sammansatta fenomen; om det fanns sann njutning i känslorna så skulle Buddha har varit den förste att rekommendera dem. Han skulle ha sagt "Behåll de här och vörda dem". Men tack vare hans stora medkänsla så gjorde han inte det, eftersom han ville att vi skull ha det som är sant, det som är äkta.

När du har en klar förståelse av de här fyra sigillen som bas för din utövning så kommer du att känna dig bekväm vad som än händer dig. Så länge du har dessa fyra som ditt synsätt så kan ingenting gå fel. Vem som än har dessa fyra i sitt hjärta, i sitt huvud och begrundar dem är buddhist. En sån person behöver inte kallas för buddhist. Han eller hon är per definition en som följer Buddha.

Dzongsar Jamyang Khyentse Rinpoche föddes i Bhutan 1961 och igenkändes som den andra reinkarnationen av 1800-talsmästaren Jamyang Khyentse Wangpo. Han har studerat med och initierats av några av 1900-talets största tibetanska mästare, i synnerhet den förre Dilgo Khyentse Rinpoche och den förre Dudjom Rinpoche. Dzongsar Khyentse Rinpoche leder sitt traditionella säte, klostret Dzongsar i östra Tibet, och även nyetablerade högskolor i Indien och Bhutan. Han har etablerat meditationscenter i Australien, Nordamerika och Fjärran Östern. Den här artikeln baseras på ett föredrag med titeln "What Buddhism Is, and Is Not", som han gav i Sydney, Australien i april 1999.

Översatt till svenska i oktober 2009 av Peter Olin. Originalets titel: "Buddhism In a Nutshell: The Four Seals of Dharma, Dzongsar Khyentse Rinpoche, Shambhala Sun, March 2000."

Texten hittar du på Rangjung Yeshe Sangha Sveriges hemsida: http://www.gomde.se